tacoskväll
hemma nu iallafall och snart ska vi äta tacos. ska bli så himla gott, var jätte längesen vi åt det. blev en himla sen middag. tur att vi åt en sen och stadig lunch! älsklingen hade storstädat när jag kom hem. underbaring! jisses vilket stöd jag fått idag. fina underbara människor jag har runtomkring mig. mamma var så gullig och uppmuntrande när vi sågs, skickade peppande sms på jobbet och var allmänt gullig. till och min chef var tröstande. vissa dagar är som sagt nere på botten, även fast det inte alls är lika ofta längre, så har jag riktiga skitdagar i mellanåt. när allt känns ihåligt och tomt i bröstet. apatisk känsla i hela kroppen. jag fick en kommentar som jag ska svara på sen här i ett inlägg. borderline som jag har, trots att den minskat för att jag har en riktigt bra relation, bra vänner och en lugn vardag, så syns den så tydligt när vardagen bli kaos och upp och ner. men jag ska sätta mig ner och skriva mer om just hur diagnosen ser ut och vad och hur man upplever när man lever med den. ett rent helvete säger många, jag är glad för att jag lever fortfarande säger jag. då kan jag stå ut med lite upp och ner dagar här och var. är det en sak jag lärt mig genom åren så är det att man lär sig att uppskatta det lilla och man uppskattar så mycket så man blir tagen för en positiv idiot som aldrig är ledsen (; nu är inte fallet så för oavsett om jag visar enorm glädje och happiness i många fall, jag kan göra en vanlig hemmakväll till någonting helt underbart och fantastiskt mysigt, för att jag känner att det är det. varje gång jag tänker på vad jag kunde gått minste om,. att jag aldrig mer skulle få uppleva en sån kväll. så uppskattar jag det ännu mer. jag är bra på att vrida och vända på alla negativa situationer till någonting jättebra och positivt. och det hade jag nog aldrig om jag inte mått så dåligt som jag gjort. när jag mår dåligt vissa dagar nu.. det går inte att jämföra. dom dåliga dagarna som jag har nu i mellanåt, det var riktigt bra dagar för mig innan. jag lever med en diagnos som får mig att se i svartvitt. det är allt eller inget. det framkallades av incest av min pappa i 13 år. jag har varit på botten. men gett mig fan på att han inte skulle få förstöra mer av mitt liv. min mamma fick veta vad som hade hänt den dagen jag anmälde honom när jag var arton. och efter så många år av skam och skuld imot sig själv. så är det lätt att utveckla den här osäkerheten som ligger i grund och botten för just borderline. jag har bearbetat mina svårigheter, dock aldrig riktigt pratat ut om det som hände med pappa, men jag vet inte om det är värd att gräva i någonting som gör så ont. och har gjort så ont. jag är bara glad att jag är här där jag är idag, för jag har kommit enormt långt. jag har tagit mig dit jag vill, även fast det har varit en lite mer krokig väg för mig, så är jag skitstolt att jag är så pass stabil och glad idag. och framförallt vill hjälpa andra att må bra i själva. varje dag är en ny dag för mig. jag behöver enormt mycket stöttning vissa dagar, vissa ingenting alls. vissa dagar är jag jätteosäker på mig själv och alla andra, och har inget självförtroende, för att nästa dag ha världens bästa. jag har ung. en sån här dålig dag 1-3 ggr per månad.jag ser ingen som helst anledning till att gräva i det som varit och sitta och skriva om hur jävla dåligt jag mått och kan må i mellanåt, för jag vet att det ger ingenting. ingenting alls. jag har ältat sönder det här utan och innan. nu vill jag vara glad. och jag uppskattar dom dåliga dagarna också. alltid. för då vet jag att jag uppskattar dom bra ännu mer. ska kopiera mitt ena psykologi arbete om just borderline och visa er här. borderline är alltså ingenting man föds med, det är en personlighets störning som framkommer från ett trauma tex incest i uppväxten.
nu blir det tacos! puss&kram!
2011-06-08 
21:50:52
Du är en sådan jäkla kämpe!! Åh livet är ju upp och ner, även för helt friska, vad nu det är? Alla har sina sår, ärr, problem men också sina möjligheter, positiva egenskaper osv. Du är klok som låter dig må dåligt de här få dagarna för att sedan kunna bounca tillbaka och köra på, var rädd om dig bara så kommer du bli en fantastisk mamma fina du!
doris: <3 du gör mig glad! jätteglad!
Fanny... jag har läst din blogg i över två år men aldrig skickat en kommentar av den enkla anledningen av att jag har så mycket jag vill säga... Jag lider av borderline, depression, ångest- och panikattacker. Jag har upplevt allt från svår seperationsångest,sexmissbruk, självskadande, överdoser, slutna avdelningar och psykologer som säger "du kommer aldrig kunna ha ett långvarigt förhållande för du har borderline". Jag har varit körd i botten från och till i sex års tid och förra året släppte jag min första bok "Varför får jag inte prata högt om inside pain?" och har nu skrivit klart min andra som publiceras inom snar framtid med titeln "nu när jag pratar högt om inside pain". Att läsa din blogg har fått mig att inse att det är värt att kämpa, att gener, sjukdomar osv inte är ödet. Att vi bestämmer själva även om det kanske blir jäkligt tufft att kämpa. Jag har brutit mig loss från desstruktiva förhållanden och nu träffat en kille som är 6 år äldre, som jag mognar och utvecklas med, som vill samma sak med livet, som jag för första gången på många år kan andas frisk luft med. Du är en sån enorm inspiration för mig Fanny, att läsa om era drömmar, eran väntan på lille hector... kärleken till varann, till era djur, till livet... det gör mig ofta tårögd när jag sitter här och läser och tittar på bilder. Jag har bestämt mig, jag ska leva, jag ska visa hela sjukvården att dom har fel, borderlinepatienter KAN ha ett förhållande för det är inte sjukdomen som definierar MIG... jag är jag och jag är medveten om mina sjukdomsdrag, om det som gör saker och ting svårt... men jag jobbar med det. jag sätter mig inte ner och kräver att alla ska anpassa sig efter min diagnos.... jag ber om lite respekt och förståelse och så jobbar jag utefter det. Den kampen hjälper du aktivt till med genom din blogg. Så TACK fina Fanny för att du visar att ingenting är omöjligt! Jag ska också bli en doer! PUSS
Modiga underbara du! Jag får en sådan energi av att läsa det du skriver och tycker att alla borde ha en Fanny i sitt liv :D